/33/ Intelligensens våndor
Intelligens innebär många fördelar i en människas liv och för andra omkring henne, men det orsakar också våndor. Hur kan det komma sig?
Om den intelligenta människan, eller den hyperintelligenta fordrar att andra människor skall bemöta henne på samma intelligensnivå, en nivå de kanske inte når upp till, då kommer hon att stöta sig med dem och trötta ut dem; och de henne.
Ty hon kommer då att kräva mer av dem än de förmår. Hon kommer att bli bedrövad, därför att de handlade på ett visst sätt.
Detta är det första felet; att den intelligente blir beklämd av människors uppförande: Varför åstadkommer de sådana skador? Förstår de inte? ”Saken är ju helt uppenbar!” (Naturligtvis för honom, men inte för den andre!)
Sorgen och bedrövelsen kan bli till nervositet och vrede! Det kan också leda till ett sämre bemötande av andra, fler förebråelser och tillrättavisningar.
Därför kan de som arbetar under en intelligent person känna stor trötthet! Ty trots de att beundrar hans förstånd och arbetskapacitet, finner de ibland honom otåligt utdelande befallningar än hit än dit. Inte sällan kräver han det som överstiger deras förmåga. Han kanske också blir bekymrad utan anledning (i deras ögon förstås).
Den intelligente felar oftare när det gäller att döma andra.
Och kanske han gör det utan avsikt… Han tänker ju snabbt… Det sker helt spontant.
Den intelligente kanske också känner sig ensam… Eller söker ensamheten… Kanske han inte drar så mycket nytta av andra…
Eller kanske det är för att han inte gillar deras uppförande…
Eller inte tycker sig se någon passande att ha som vän!
Exemplet med filosofen Diogenes är tydligt. Han kom gående en gång med en kampa i handen i fullt dagljus. När han blev tillfrågad om orsaken svarade han: ”Jag söker efter en människa”!
Den intelligente hemfaller lättare åt högmod… Det kanske beror på hans ständiga överlägsenhet, eller på grund av att han hör folk prata om han enastående prestationer, eller när han jämför sig med andra och känner sig överlägsen, eller att andra talar om dennes överlägsenhet… Generellt är det nog så att ödmjukhetens dygd i högre utsträckning behöver en större ansträngning av den intelligenta människan.
Här kanske en del ställer följande intelligenta fråga: Varför upptäcker den intelligenta människan med sin intelligent inte dessa fel och undviker dem? Svaret är att hon kanske upptäcker dem. Men oförmågan att undvika dem beror på att det finns en skillnad mellan det intellektuella och det andliga, mellan förnuft och ande.
Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III
