Om du talar endast för talandets skull, så är det en sak.

Men om du med ditt val vill nå ett visst resultat, så är det något helt annat. Låt ditt tal vara målinriktat och verksamt.

För det behöver du en del nyttiga råd:

• Tala när det finns öron som är beredda att lyssna:

Om du finner av den personens tal att han inte är beredd att lyssna till dig, var tyst. Tala inte till en person som är nedtyngd, själslig eller kroppsligt trött, eller under pressande omständigheter.

Tala inte till någon som är upptagen och inte har tid att lyssna, eller så mycket tid att han kan förstå din åsikt och diskutera med dig … Enligt den vises ord: ”Som guldläppen i silverinfattningen är ord som yttras i rättan tid” (Ords 25:11).

Var noga med att välja din åhörares bästa och mest lämpliga stunder, och de bästa tillfällena, så att du kan lägga fram din åsikt. Då kommer det att finnas ett hjärtats och sinnets beredskap att lyssna till och förstå dina ord – och acceptera vad du säger.

Om du vill förstå ett resultat med dina ord:

• Vinn dina åhörare, så kommer du även att vinna hela samtalet och dess utgång.

Många strävar efter att vinna en diskussion till varje pris, även om det skulle innebära att man förlorar dem man talar till! Resultatet blir att man förlorar allting. Enbart logik utan den psykologiska sidan räcker inte.

1. Den som krossar sin diskussionspartner och överbevisar honom om att han har fel, särskilt inför andra, kan inte vinna något gott från denne.
2. Den som avbryter den som talar och inte ger denne någon chans att yttra sig, svarar innan han fått tala färdigt och uppfattar den andre som en motståndare kan inte vänta sig att finna någon vilja att ge en god respons eller låta sig bli övertygad, oavsett hur logiska åsikterna är.
3. Den som gör sig lustig över den andres åsikter, och förklarar för honom att de är svaga och betydelselösa, orealistiska eller ologiska, kommer inte heller att nå något resultat

Respektera därför den andres åsikt, hur mycket du än är emot den.

Du kan svara honom med all tänkbar artighet och hövlighet.

Försök att nå den andres hjärta innan du når han förstånd.

Förvissa dig om att du har vunnit hjärtat, så skall du vinna intellektet också.


Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Kristendom utan kors; det är ingen kristendom.

Herren sade: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig”. (Matt 16:24)

Han sade dessutom: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det”. (Matt 10:38,39)

Korset kan röra något inuti en människa, eller något som läggs på henne utifrån.

Beträffande det förra sade aposteln: ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:19-20).

Så självförnekelsen är ett kors.

Det är inte många som lyckas med att bära detta kors.

Beträffande det yttre korset, så är det varje slag av trångmål som den troende får utstå för Herrens skull, frivilligt eller ofrivilligt.

Herren sade angående detta kors: ”I världen får ni lida” (Joh 16:33). Det är också sagt: ”Den rättfärdige drabbas av mycket ont” (Ps 34:20), och ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg 14:22).

Men detta kors, med alla dess sorger och bedrövelser, är grunden för vår stolthet, liksom grunden för vår glädje.

Aposteln sa: ”Men jag vill aldrig någonsin berömma mig något annat än vår Herre Jesu Kristi kirs, genom vilken världen är korsfäst och död för mig och jag för världen” (Gal 6:14), och ”Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd, när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor 12:10).

Vår lärare, aposteln Jakob, råder oss: ”Skatta er bara lyckliga, mina bröder, när ni utsätts för prövningar av olika slag. Ni vet ju att om er tro består provet ger den uthållighet” (Jak 1:2-3).

Av kärlek till korset har kyrkan gjort det till en symbol.

Och kyrkan har undervisat sina barn att älska lidandet för Kristi skull, och planterat i deras sinnen Skriftelsens ord: ”Om ni också får lida för rättfärdighetens skull är ni saliga” (1 Pet 3:14).

Ja, kyrkan har ansett lidandet som en gåva från Gud.

Skriften säger om detta: ”… Ty ni har fått nåden att – ja, inte bara tro på Kristus, utan också att lida för hans skull (Fil 1:29).

Och i lidandet och bärandet av korset, lämnar inte Gud sina barn.

Ty det står i psalmen: ”De rättfärdiga drabbas av mycket ont”, och därefter: ”men Herren räddar dem ut allt”, och därtill: ”De gudlösas spira får inte sträckas över de rättfärdigas land” (Ps 125:3).  

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Det finns en barnslig fruktan, som t ex fruktan för mörker eller fruktan för att vara ensam. Denna fruktan kanske följer personen upp i åren, så att man fruktar utan någon synbar anledning. Det är en svaghet i själen.

Ett annat slag av fruktan har synden som orsak. Adam lärde känna fruktan efter att han hade syndat (1 Mos 3:10). Kanske varje människa som syndar fruktar att synden skall upptäckas, och räds därmed att få dåligt rykte. Eller så fruktar hon straffet, eller någon annan av de allvarliga konsekvenser hon väntar sig på grund av sin synd.

En annan typ av fruktan orsakas av dåligt självförtroende.

Fruktan för att misslyckas, att bli underkänd, för en diffus framtid, för att möta en högt uppsatt person eller en viss situation.

Denna fruktan är också ett resultat av otro. Det är otro beträffande Guds omsorg och hans bevarande.

”Om jag vandrar mitt i dödens skugga, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav de tröstar mig” (Ps 23). ”Herren är mitt ljus och min räddning, vem skulle jag frukta?” (Ps 27).

Ett annat slag av fruktan beror på själsliga knutar som uppstått i barndomen: Någon kan ha haft en far som varit grym mot honom; så att fruktan har slagit rot genom straff, tillrättavisande eller förolämpningar som får barnet att känna att vad den än gör så blir det fel, en ständig osäkerhet huruvida det kan klara av sina arbetsuppgifter lurar, liksom fruktan.

Till allt detta kommer gudsfruktan … ”Gudfadern är vishetens begynnelse”. Men människan utvecklas till dess att hon kommer fram till gudskärleken: ”den fullkomliga kärleken fördriver rädslan” (1 Joh 4:18). Här åsyftas gudsfruktan, inte rädsla … Men vördnad och respekt; det är helig fruktan.

Herren Kristus sade: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta istället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet” (Matt 10:28).

Gudsfruktan leder människan till att hålla buden.

Den heliga Augustinius sade: ”Jag satt på toppen av denna världen, när jag kände inom mig att jag varken önskade eller fruktade något”.  

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

I den kristna förståelsen innebär äktenskapet att en andlig människa, som är ett tempel åt den helige Ande, förenas med en annan andlig människa, som också denna är ett tempel åt den helige Ande; Anden binder dem tillsammans i ett äktenskapets sakrament, för att de två skall bli ett.

Detta innebär att de två bör ha samma tro, den sunda tron, eftersom den helige Ande knappas sammanbinder oförenliga slag av tro.

På detta sätt lyckas äktenskapet, när den heliga Ande verkar på ett andligt sätt i de två, så att de fungerar tillsammans.

Men om vi förenar två som inte har omvänt sig, vilka är långt ifrån den helige Ande och han arbete; så är det inte fråga om ett andligt verk.

Därför accepterar kyrkan de förlovades bekännelse, och nattvardens mysterium före deras äktenskap, så att de kan börja ett sunt, andligt liv; tillsammans, hjälpande varandra.

På det sättet ges inget rum åt äktenskapliga skiljaktigheter, som ju oftast uppstår när makarna inte lever ett sunt, andligt liv.

Vi försöker att framställa regler för de personliga förhållandena. En del kanske anser det möjligt att utöka grunderna för skilsmässa när livet ter sig omöjligt för makarna!

Men varför omöjligt? Därför att de inte lever i Anden, så som det avses med det kristna äktenskapet.

Dessa vill ha ett äktenskap som inte är kristet (inte är andligt) och fördöms av Kristi lag, som inte tillåter skilsmässa utom av ett skäl.

Och om makarna levde som kristna, ett andligt liv, då kunde man avskaffa skilsmässoparagrafen för alltid från civilrätten. Den skulle då inte behövas, eftersom den stora kärleken binder samman makarna aldrig kan tillåta skilsmässa.

Tvärtom, istället för åtskiljande fördjupas kärleken mer och mer dag för dag.

Den underbar liknelsen av äktenskapet sin beskriver reaktionen mellan makarna är den mellan makarna är den mellan Kristus och kyrkan. Om detta sade aposteln: ”Detta rymmer en stor hemlighet” (Ef 5:32).

Finns en djupare liknelse än denna till det kristna äktenskapet? Eller kärlek större än denna? ”Men dessutom skall var och en älska sin hustru som sig själv” (Ef 5:33).

Det kristna äktenskapet är inte en övergående relation som upphör! Det är en relation som gäller för hela livet. I relation till mannen är kvinnan ”ben av mina ben och kött av mitt kött” (1 Mos 2:23). Hon är hans kropp och han är hennes huvud, och de två en enda kropp. Och för hennes skull skall han lämna sin far och sin mor! … Vilken förunderlig innebörd!

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Intelligens innebär många fördelar i en människas liv och för andra omkring henne, men det orsakar också våndor. Hur kan det komma sig?

Om den intelligenta människan, eller den hyperintelligenta fordrar att andra människor skall bemöta henne på samma intelligensnivå, en nivå de kanske inte når upp till, då kommer hon att stöta sig med dem och trötta ut dem; och de henne.

Ty hon kommer då att kräva mer av dem än de förmår. Hon kommer att bli bedrövad, därför att de handlade på ett visst sätt.

Detta är det första felet; att den intelligente blir beklämd av människors uppförande: Varför åstadkommer de sådana skador? Förstår de inte? ”Saken är ju helt uppenbar!” (Naturligtvis för honom, men inte för den andre!)

Sorgen och bedrövelsen kan bli till nervositet och vrede! Det kan också leda till ett sämre bemötande av andra, fler förebråelser och tillrättavisningar.

Därför kan de som arbetar under en intelligent person känna stor trötthet! Ty trots de att beundrar hans förstånd och arbetskapacitet, finner de ibland honom otåligt utdelande befallningar än hit än dit. Inte sällan kräver han det som överstiger deras förmåga. Han kanske också blir bekymrad utan anledning (i deras ögon förstås).

Den intelligente felar oftare när det gäller att döma andra.

Och kanske han gör det utan avsikt… Han tänker ju snabbt… Det sker helt spontant.

Den intelligente kanske också känner sig ensam… Eller söker ensamheten… Kanske han inte drar så mycket nytta av andra…

Eller kanske det är för att han inte gillar deras uppförande…

Eller inte tycker sig se någon passande att ha som vän!

Exemplet med filosofen Diogenes är tydligt. Han kom gående en gång med en kampa i handen i fullt dagljus. När han blev tillfrågad om orsaken svarade han: ”Jag söker efter en människa”!

Den intelligente hemfaller lättare åt högmod… Det kanske beror på hans ständiga överlägsenhet, eller på grund av att han hör folk prata om han enastående prestationer, eller när han jämför sig med andra och känner sig överlägsen, eller att andra talar om dennes överlägsenhet… Generellt är det nog så att ödmjukhetens dygd i högre utsträckning behöver en större ansträngning av den intelligenta människan.

Här kanske en del ställer följande intelligenta fråga: Varför upptäcker den intelligenta människan med sin intelligent inte dessa fel och undviker dem? Svaret är att hon kanske upptäcker dem. Men oförmågan att undvika dem beror på att det finns en skillnad mellan det intellektuella och det andliga, mellan förnuft och ande.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

För att denna heliga fasta skall ha någon påtaglig påverkan på ditt andliga liv, så ger vi dig här några övningar att praktisera.

Och när du omvandlat dem till en livsförsoning kommer du att dra nytta av din fasta:

1. Öva dig i att lämna någon särskild synd som styr dig, och som ofta upprepas i ditt liv, och repeteras i dina bikter.
2. Öva dig i att memorera några psalmer från agbian (agb är ett koptiskt ord som betyder timme, abgian betyder tideböner eller bönbok). Man kan då t ex välja en eller två psalmer från var och en av de sju bönerna, särkilt sådana du märker gör ett avtryck i din själ.
3. Öva dig i att memorera evangelieläsningen som hör till tidebönerna, dela in dem, och analysera dem, medveten om att varje bön har tre eller sex delar.
4. Öva dig i att praktisera den fördolda bönen med allt vad du kan utantill; under arbetet, på vägen, mitt ibland människor, eller närhelt det vara må.
5. Låt de bönerna, psalmerna och evangekietexterna bli medel till begrundan, så att du kan bedja med förståelse och djup.
6. Övningar för den andliga läsningen: det kan gälla den regelbundna bibelläsningen; att man läser den mer än vanligt, med förståelse och meditativt … eller läsningen om helgonens liv, eller några andliga böcker. Därvid kommer du att ha genomgått fastan med gott resultat från den djupa läsningen.
7. Under den stora fastan kan du öva de särskilda hymner som hör till den stora fastan eller stilla veckan, under memorerande och upprepande, så att du blir mättad av anden i dem.
8. Du kan öva dig själv i att fasta till en viss grad, dock under överinseende av din andliga fader.
9. Det finns en mängd andliga övningar beträffande umgänget med människor… det kan gälla vänlighet, tålamodighet, att stå ut med andras svaghet, att inte vredgas, att använda berömmande och uppmuntrande ord, att tjäna och hjälpa andra, och godhet och mildhet i umgänget med människor.
10. Andra övningar i hjärtats renhet: ödmjukhet, inre frid, gudskärlek, förnöjsamhet och inget gnäll, lugn och ingen oro, inte glädje i anden, tro, hopp.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Den stora fastan tillhör årets äldsta och heligaste fastor, under vilken vi minns den fyrtiodagarsfasta som Herren gjorde. Där till kommer passionsveckan, som innebär ett kraftsamlande för hela året.

Dessa två fastor bör passera oss som en andlig period. Därför måste vi tillsammans meditera över fastans andliga sidor för att vi skall öva oss på det området.

Fastan innebär inte bara att man avstår ifrån mat; den avhållsamheten är bara ett medel för at behärska kroppen så att anden kan stiga högre.

Kontrollerar du din kropp helt och hållet när du fastar?

Intresserar du dig då för de positiva saker som får dig att växa andligt?

Låter du din andliga människa få mat, i samma grad som du berövar kroppen dess föda?`

Följaktligen har fasta alltid varit förknippat med bön, begrundan och andra andliga aktiviteter som läsning, lovsjungande, andliga sammankomster, andliga övningar och självrannsakan.

På samma sätt som fasta hör ihop med bön, hör den också ihop med omvändelse. Staden Nineve illustrerar detta, när de ödmjukade sig där. Detsamma möter vi i Joels bok (2:12-17). Gud gläder sig mer över fasta förknippat med att man lämnar synden än av att man kuvar kroppen. Ty vi läser om Nineves folks fasta att ”När Gud såg vad de gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hitat dem med, han lär det inte ske.” (Jon 3:10)

Fastan är också förknippat med barmhärtighetsarbete. Vi förbarmar oss över människor för att Gud också skall förbarma sig över oss. Vi känner människors smärta när vi hungrar; och då känner vi med dem hungrande och ger dem att äta.

Hur väl har det inte uttryckts bland Fäderna: ”Om du inte har att ge dessa heliga, så fasta då och ge av din egen mat”. Detta har förklarats i Jesajas bok (kap. 58).

Fastan är en tid av avhållsamhet från det materiella, och allt som är förknippat med det. Avhållsamheten innebär ett ointresse för maten och dess olika slag, smaklighet och anrättning; sånt som tar bort andligheten i fastan, och bara gör den till något formellt. Detta utrycktes väl av profeten Daniel beträffande hans fasta; ”Jag smakade inga läckerheter, …” (Dan 10:3).

Avhållsamhet från mat, när man avstår från den eller låter bli det som är smakligt, är ett uttryck för och övning i asketism i allmänhet, ett hjärtats inriktning på allt som är andligt och nyttigt för det eviga livet.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

I våra sammankomster är det inte vi som kommer tillsammans för att mötas, utan den som vi möter är Gud. Vi kan också säga att när vi kommer tillsammans, då är Gud i vår mitt enligt Hans sanna löfte: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

Gud mötte Adam och Eva i lustgården; det var den första kyrkan. Han mötte Noa och hans familj i Arken, där han var i deras mitt. Han var också tillsammans med de tre unga männen i den brinnande ugnen. Herren mötte Mose på bergets topp. Det var ett välsignat möte; Moses ansikte strålade av ljus, eftersom han hade varit nära det Sanna Ljuset.

Under det Nya Förbundets tid kom Herren tillsammans med sina lärljungar på vilken plats som helst; på berget, i huset där han botade en kam; ute i det fria där han välsignade de fem bröden; ute bland fälten; det särskilda mötet vid Jakobs brunn, eller i Marias och Martas hus.

Kanske den vackraste bilden finns i Johannes Uppenbarelse; Herren är i mitten bland de sju ljusstakarna; i kyrkans mitt.

Det är bilden av Gud mitt ibland sitt folk, i hans högra hand är församlingarnas änglar. Detta föregicks av Herrens möte med lärljungarna under fyrtio dagar efter uppståndelsen, ”han talade med dem om de ting som hör Guds rike till.” Han kallade dem till det mötet när han talade med Maria Magdalena; ”Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig”.

Att bara få se Honom kan vara ett mål i sig: Han hade ju tidigare sagt: ”Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er”. Vi möter Gud i hans hus; därför blir vi glada när vi går till Herrens hus, likt psalmisten, som gladde sig: ”Jag blev glad när man sa till mig: Kom vi skall gå till Herrens tempel” (Ps 122).

Gud mötte människorna i husen: Ett av de första husen som blev kyrka var den helige Markus hus (Apg 12:12); i hans övervåning föll den helige Ande. Så aposteln Markus lärde sig värdet av sammankomster – och lärde oss detsamma.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

"Hur kan en ung man bevara sitt liv rent?
När han håller sig till ditt ord.
Jag söker dig av hela mitt hjärta, låt mig inte fara vilse från dina bud.
Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta för att jag inte skall synda mot dig.
Lovad vare du, HERRE! Lär mig dina stadgar!
Med mina läppar förkunnar jag alla domslut från din mun.
Jag jublar över dina vittnesbörds väg
som över stora skatter.
Jag vill begrunda dina befallningar
och tänka på dina vägar.
Jag har min glädje i dina stadgar, jag glömmer inte ditt ord."

HERREN
är min herde, mig skall intet fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten där jag finner ro.
Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull.
Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont, ty du är med mig.
Din käpp och stav de tröstar mig.
Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn.
Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar,
och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.
Halleluja!

/6/ Fastan och dess andliga sida  

En del tror att livet med Herren bara handlar om tro; eller kärlek eller ande, och att det inte berör ens karaktär eller det sätt man lever på.

Bibeln, däremot, är intresserad av den kristna vandeln, inte minst i förhållande till domen, ty den säger: ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus; … dem som inte vandrar efter sin köttsliga natur, utan efter Anden”. Det är alltså människans vandring i Anden som skyddar henne från domen.

Denna andliga vandring betraktas som tecken på att man håller fast vid Herren. Aposteln kräver en utomordentligt hög nivå; han säger: ”Den som säger att han förblir i honom måste själv leva så som han levde” (1 Joh 2:6).

Så det krävs av oss att vi vandrar i Anden; och att vi i vår vandring också har Herre Jesu vandring som förebild… Betydelsen av den kristna vandringen framgår av Herrens ord: ”På deras frukt skall ni känna igen dem”.

Denna vandring har två sidor: en positiv och en negativ, var och en med sin betydelse. Här säger aposteln Johannes: ”Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.” (1 Joh 1:7) Det är den positiva sidan. Vad är då den negativa sidan? Aposteln säger: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen”. (1 Joh 1:6)

Så vår kristna vandring är ett tecken på vår gemenskap med Gud. Det är också ett tecken på vår gemenskap med kyrkan.

Följaktligen brukade kyrkan skilja ifrån sig de som vandrade utan ordning. Paulus förmanade korintierna: ” Driv ut ifrån eder den som är ond”. Den helige Paulus sade också: ”Vi föreskriver er i herren Jesu Kristi namn att dra er undan de bröder som lever utan ordning och inte följer de regler de har fått genom oss” (2 Tess 3:6). Om vandeln är utan betydelse, och tron det enda viktiga, varför nämnde då aposteln det som beredde honom den allra största glädjen: ”Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen”. (3 Joh 4)

Vi är troende, men vi bör vandra på ett sätt som är värdigt vår kallelse (Ef 4:1). Vi skall bara bära frukt, ty varje träd som inte bär frukt huggs ner och kastas i elden.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III