logos

Om du talar endast för talandets skull, så är det en sak.

Men om du med ditt val vill nå ett visst resultat, så är det något helt annat. Låt ditt tal vara målinriktat och verksamt.

För det behöver du en del nyttiga råd:

• Tala när det finns öron som är beredda att lyssna:

Om du finner av den personens tal att han inte är beredd att lyssna till dig, var tyst. Tala inte till en person som är nedtyngd, själslig eller kroppsligt trött, eller under pressande omständigheter.

Tala inte till någon som är upptagen och inte har tid att lyssna, eller så mycket tid att han kan förstå din åsikt och diskutera med dig … Enligt den vises ord: ”Som guldläppen i silverinfattningen är ord som yttras i rättan tid” (Ords 25:11).

Var noga med att välja din åhörares bästa och mest lämpliga stunder, och de bästa tillfällena, så att du kan lägga fram din åsikt. Då kommer det att finnas ett hjärtats och sinnets beredskap att lyssna till och förstå dina ord – och acceptera vad du säger.

Om du vill förstå ett resultat med dina ord:

• Vinn dina åhörare, så kommer du även att vinna hela samtalet och dess utgång.

Många strävar efter att vinna en diskussion till varje pris, även om det skulle innebära att man förlorar dem man talar till! Resultatet blir att man förlorar allting. Enbart logik utan den psykologiska sidan räcker inte.

1. Den som krossar sin diskussionspartner och överbevisar honom om att han har fel, särskilt inför andra, kan inte vinna något gott från denne.
2. Den som avbryter den som talar och inte ger denne någon chans att yttra sig, svarar innan han fått tala färdigt och uppfattar den andre som en motståndare kan inte vänta sig att finna någon vilja att ge en god respons eller låta sig bli övertygad, oavsett hur logiska åsikterna är.
3. Den som gör sig lustig över den andres åsikter, och förklarar för honom att de är svaga och betydelselösa, orealistiska eller ologiska, kommer inte heller att nå något resultat

Respektera därför den andres åsikt, hur mycket du än är emot den.

Du kan svara honom med all tänkbar artighet och hövlighet.

Försök att nå den andres hjärta innan du når han förstånd.

Förvissa dig om att du har vunnit hjärtat, så skall du vinna intellektet också.


Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Kristendom utan kors; det är ingen kristendom.

Herren sade: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig”. (Matt 16:24)

Han sade dessutom: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det”. (Matt 10:38,39)

Korset kan röra något inuti en människa, eller något som läggs på henne utifrån.

Beträffande det förra sade aposteln: ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:19-20).

Så självförnekelsen är ett kors.

Det är inte många som lyckas med att bära detta kors.

Beträffande det yttre korset, så är det varje slag av trångmål som den troende får utstå för Herrens skull, frivilligt eller ofrivilligt.

Herren sade angående detta kors: ”I världen får ni lida” (Joh 16:33). Det är också sagt: ”Den rättfärdige drabbas av mycket ont” (Ps 34:20), och ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg 14:22).

Men detta kors, med alla dess sorger och bedrövelser, är grunden för vår stolthet, liksom grunden för vår glädje.

Aposteln sa: ”Men jag vill aldrig någonsin berömma mig något annat än vår Herre Jesu Kristi kirs, genom vilken världen är korsfäst och död för mig och jag för världen” (Gal 6:14), och ”Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd, när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor 12:10).

Vår lärare, aposteln Jakob, råder oss: ”Skatta er bara lyckliga, mina bröder, när ni utsätts för prövningar av olika slag. Ni vet ju att om er tro består provet ger den uthållighet” (Jak 1:2-3).

Av kärlek till korset har kyrkan gjort det till en symbol.

Och kyrkan har undervisat sina barn att älska lidandet för Kristi skull, och planterat i deras sinnen Skriftelsens ord: ”Om ni också får lida för rättfärdighetens skull är ni saliga” (1 Pet 3:14).

Ja, kyrkan har ansett lidandet som en gåva från Gud.

Skriften säger om detta: ”… Ty ni har fått nåden att – ja, inte bara tro på Kristus, utan också att lida för hans skull (Fil 1:29).

Och i lidandet och bärandet av korset, lämnar inte Gud sina barn.

Ty det står i psalmen: ”De rättfärdiga drabbas av mycket ont”, och därefter: ”men Herren räddar dem ut allt”, och därtill: ”De gudlösas spira får inte sträckas över de rättfärdigas land” (Ps 125:3).  

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Det finns en barnslig fruktan, som t ex fruktan för mörker eller fruktan för att vara ensam. Denna fruktan kanske följer personen upp i åren, så att man fruktar utan någon synbar anledning. Det är en svaghet i själen.

Ett annat slag av fruktan har synden som orsak. Adam lärde känna fruktan efter att han hade syndat (1 Mos 3:10). Kanske varje människa som syndar fruktar att synden skall upptäckas, och räds därmed att få dåligt rykte. Eller så fruktar hon straffet, eller någon annan av de allvarliga konsekvenser hon väntar sig på grund av sin synd.

En annan typ av fruktan orsakas av dåligt självförtroende.

Fruktan för att misslyckas, att bli underkänd, för en diffus framtid, för att möta en högt uppsatt person eller en viss situation.

Denna fruktan är också ett resultat av otro. Det är otro beträffande Guds omsorg och hans bevarande.

”Om jag vandrar mitt i dödens skugga, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav de tröstar mig” (Ps 23). ”Herren är mitt ljus och min räddning, vem skulle jag frukta?” (Ps 27).

Ett annat slag av fruktan beror på själsliga knutar som uppstått i barndomen: Någon kan ha haft en far som varit grym mot honom; så att fruktan har slagit rot genom straff, tillrättavisande eller förolämpningar som får barnet att känna att vad den än gör så blir det fel, en ständig osäkerhet huruvida det kan klara av sina arbetsuppgifter lurar, liksom fruktan.

Till allt detta kommer gudsfruktan … ”Gudfadern är vishetens begynnelse”. Men människan utvecklas till dess att hon kommer fram till gudskärleken: ”den fullkomliga kärleken fördriver rädslan” (1 Joh 4:18). Här åsyftas gudsfruktan, inte rädsla … Men vördnad och respekt; det är helig fruktan.

Herren Kristus sade: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta istället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet” (Matt 10:28).

Gudsfruktan leder människan till att hålla buden.

Den heliga Augustinius sade: ”Jag satt på toppen av denna världen, när jag kände inom mig att jag varken önskade eller fruktade något”.  

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

I den kristna förståelsen innebär äktenskapet att en andlig människa, som är ett tempel åt den helige Ande, förenas med en annan andlig människa, som också denna är ett tempel åt den helige Ande; Anden binder dem tillsammans i ett äktenskapets sakrament, för att de två skall bli ett.

Detta innebär att de två bör ha samma tro, den sunda tron, eftersom den helige Ande knappas sammanbinder oförenliga slag av tro.

På detta sätt lyckas äktenskapet, när den heliga Ande verkar på ett andligt sätt i de två, så att de fungerar tillsammans.

Men om vi förenar två som inte har omvänt sig, vilka är långt ifrån den helige Ande och han arbete; så är det inte fråga om ett andligt verk.

Därför accepterar kyrkan de förlovades bekännelse, och nattvardens mysterium före deras äktenskap, så att de kan börja ett sunt, andligt liv; tillsammans, hjälpande varandra.

På det sättet ges inget rum åt äktenskapliga skiljaktigheter, som ju oftast uppstår när makarna inte lever ett sunt, andligt liv.

Vi försöker att framställa regler för de personliga förhållandena. En del kanske anser det möjligt att utöka grunderna för skilsmässa när livet ter sig omöjligt för makarna!

Men varför omöjligt? Därför att de inte lever i Anden, så som det avses med det kristna äktenskapet.

Dessa vill ha ett äktenskap som inte är kristet (inte är andligt) och fördöms av Kristi lag, som inte tillåter skilsmässa utom av ett skäl.

Och om makarna levde som kristna, ett andligt liv, då kunde man avskaffa skilsmässoparagrafen för alltid från civilrätten. Den skulle då inte behövas, eftersom den stora kärleken binder samman makarna aldrig kan tillåta skilsmässa.

Tvärtom, istället för åtskiljande fördjupas kärleken mer och mer dag för dag.

Den underbar liknelsen av äktenskapet sin beskriver reaktionen mellan makarna är den mellan makarna är den mellan Kristus och kyrkan. Om detta sade aposteln: ”Detta rymmer en stor hemlighet” (Ef 5:32).

Finns en djupare liknelse än denna till det kristna äktenskapet? Eller kärlek större än denna? ”Men dessutom skall var och en älska sin hustru som sig själv” (Ef 5:33).

Det kristna äktenskapet är inte en övergående relation som upphör! Det är en relation som gäller för hela livet. I relation till mannen är kvinnan ”ben av mina ben och kött av mitt kött” (1 Mos 2:23). Hon är hans kropp och han är hennes huvud, och de två en enda kropp. Och för hennes skull skall han lämna sin far och sin mor! … Vilken förunderlig innebörd!

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Intelligens innebär många fördelar i en människas liv och för andra omkring henne, men det orsakar också våndor. Hur kan det komma sig?

Om den intelligenta människan, eller den hyperintelligenta fordrar att andra människor skall bemöta henne på samma intelligensnivå, en nivå de kanske inte når upp till, då kommer hon att stöta sig med dem och trötta ut dem; och de henne.

Ty hon kommer då att kräva mer av dem än de förmår. Hon kommer att bli bedrövad, därför att de handlade på ett visst sätt.

Detta är det första felet; att den intelligente blir beklämd av människors uppförande: Varför åstadkommer de sådana skador? Förstår de inte? ”Saken är ju helt uppenbar!” (Naturligtvis för honom, men inte för den andre!)

Sorgen och bedrövelsen kan bli till nervositet och vrede! Det kan också leda till ett sämre bemötande av andra, fler förebråelser och tillrättavisningar.

Därför kan de som arbetar under en intelligent person känna stor trötthet! Ty trots de att beundrar hans förstånd och arbetskapacitet, finner de ibland honom otåligt utdelande befallningar än hit än dit. Inte sällan kräver han det som överstiger deras förmåga. Han kanske också blir bekymrad utan anledning (i deras ögon förstås).

Den intelligente felar oftare när det gäller att döma andra.

Och kanske han gör det utan avsikt… Han tänker ju snabbt… Det sker helt spontant.

Den intelligente kanske också känner sig ensam… Eller söker ensamheten… Kanske han inte drar så mycket nytta av andra…

Eller kanske det är för att han inte gillar deras uppförande…

Eller inte tycker sig se någon passande att ha som vän!

Exemplet med filosofen Diogenes är tydligt. Han kom gående en gång med en kampa i handen i fullt dagljus. När han blev tillfrågad om orsaken svarade han: ”Jag söker efter en människa”!

Den intelligente hemfaller lättare åt högmod… Det kanske beror på hans ständiga överlägsenhet, eller på grund av att han hör folk prata om han enastående prestationer, eller när han jämför sig med andra och känner sig överlägsen, eller att andra talar om dennes överlägsenhet… Generellt är det nog så att ödmjukhetens dygd i högre utsträckning behöver en större ansträngning av den intelligenta människan.

Här kanske en del ställer följande intelligenta fråga: Varför upptäcker den intelligenta människan med sin intelligent inte dessa fel och undviker dem? Svaret är att hon kanske upptäcker dem. Men oförmågan att undvika dem beror på att det finns en skillnad mellan det intellektuella och det andliga, mellan förnuft och ande.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

För att denna heliga fasta skall ha någon påtaglig påverkan på ditt andliga liv, så ger vi dig här några övningar att praktisera.

Och när du omvandlat dem till en livsförsoning kommer du att dra nytta av din fasta:

1. Öva dig i att lämna någon särskild synd som styr dig, och som ofta upprepas i ditt liv, och repeteras i dina bikter.
2. Öva dig i att memorera några psalmer från agbian (agb är ett koptiskt ord som betyder timme, abgian betyder tideböner eller bönbok). Man kan då t ex välja en eller två psalmer från var och en av de sju bönerna, särkilt sådana du märker gör ett avtryck i din själ.
3. Öva dig i att memorera evangelieläsningen som hör till tidebönerna, dela in dem, och analysera dem, medveten om att varje bön har tre eller sex delar.
4. Öva dig i att praktisera den fördolda bönen med allt vad du kan utantill; under arbetet, på vägen, mitt ibland människor, eller närhelt det vara må.
5. Låt de bönerna, psalmerna och evangekietexterna bli medel till begrundan, så att du kan bedja med förståelse och djup.
6. Övningar för den andliga läsningen: det kan gälla den regelbundna bibelläsningen; att man läser den mer än vanligt, med förståelse och meditativt … eller läsningen om helgonens liv, eller några andliga böcker. Därvid kommer du att ha genomgått fastan med gott resultat från den djupa läsningen.
7. Under den stora fastan kan du öva de särskilda hymner som hör till den stora fastan eller stilla veckan, under memorerande och upprepande, så att du blir mättad av anden i dem.
8. Du kan öva dig själv i att fasta till en viss grad, dock under överinseende av din andliga fader.
9. Det finns en mängd andliga övningar beträffande umgänget med människor… det kan gälla vänlighet, tålamodighet, att stå ut med andras svaghet, att inte vredgas, att använda berömmande och uppmuntrande ord, att tjäna och hjälpa andra, och godhet och mildhet i umgänget med människor.
10. Andra övningar i hjärtats renhet: ödmjukhet, inre frid, gudskärlek, förnöjsamhet och inget gnäll, lugn och ingen oro, inte glädje i anden, tro, hopp.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Den stora fastan tillhör årets äldsta och heligaste fastor, under vilken vi minns den fyrtiodagarsfasta som Herren gjorde. Där till kommer passionsveckan, som innebär ett kraftsamlande för hela året.

Dessa två fastor bör passera oss som en andlig period. Därför måste vi tillsammans meditera över fastans andliga sidor för att vi skall öva oss på det området.

Fastan innebär inte bara att man avstår ifrån mat; den avhållsamheten är bara ett medel för at behärska kroppen så att anden kan stiga högre.

Kontrollerar du din kropp helt och hållet när du fastar?

Intresserar du dig då för de positiva saker som får dig att växa andligt?

Låter du din andliga människa få mat, i samma grad som du berövar kroppen dess föda?`

Följaktligen har fasta alltid varit förknippat med bön, begrundan och andra andliga aktiviteter som läsning, lovsjungande, andliga sammankomster, andliga övningar och självrannsakan.

På samma sätt som fasta hör ihop med bön, hör den också ihop med omvändelse. Staden Nineve illustrerar detta, när de ödmjukade sig där. Detsamma möter vi i Joels bok (2:12-17). Gud gläder sig mer över fasta förknippat med att man lämnar synden än av att man kuvar kroppen. Ty vi läser om Nineves folks fasta att ”När Gud såg vad de gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hitat dem med, han lär det inte ske.” (Jon 3:10)

Fastan är också förknippat med barmhärtighetsarbete. Vi förbarmar oss över människor för att Gud också skall förbarma sig över oss. Vi känner människors smärta när vi hungrar; och då känner vi med dem hungrande och ger dem att äta.

Hur väl har det inte uttryckts bland Fäderna: ”Om du inte har att ge dessa heliga, så fasta då och ge av din egen mat”. Detta har förklarats i Jesajas bok (kap. 58).

Fastan är en tid av avhållsamhet från det materiella, och allt som är förknippat med det. Avhållsamheten innebär ett ointresse för maten och dess olika slag, smaklighet och anrättning; sånt som tar bort andligheten i fastan, och bara gör den till något formellt. Detta utrycktes väl av profeten Daniel beträffande hans fasta; ”Jag smakade inga läckerheter, …” (Dan 10:3).

Avhållsamhet från mat, när man avstår från den eller låter bli det som är smakligt, är ett uttryck för och övning i asketism i allmänhet, ett hjärtats inriktning på allt som är andligt och nyttigt för det eviga livet.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

I våra sammankomster är det inte vi som kommer tillsammans för att mötas, utan den som vi möter är Gud. Vi kan också säga att när vi kommer tillsammans, då är Gud i vår mitt enligt Hans sanna löfte: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

Gud mötte Adam och Eva i lustgården; det var den första kyrkan. Han mötte Noa och hans familj i Arken, där han var i deras mitt. Han var också tillsammans med de tre unga männen i den brinnande ugnen. Herren mötte Mose på bergets topp. Det var ett välsignat möte; Moses ansikte strålade av ljus, eftersom han hade varit nära det Sanna Ljuset.

Under det Nya Förbundets tid kom Herren tillsammans med sina lärljungar på vilken plats som helst; på berget, i huset där han botade en kam; ute i det fria där han välsignade de fem bröden; ute bland fälten; det särskilda mötet vid Jakobs brunn, eller i Marias och Martas hus.

Kanske den vackraste bilden finns i Johannes Uppenbarelse; Herren är i mitten bland de sju ljusstakarna; i kyrkans mitt.

Det är bilden av Gud mitt ibland sitt folk, i hans högra hand är församlingarnas änglar. Detta föregicks av Herrens möte med lärljungarna under fyrtio dagar efter uppståndelsen, ”han talade med dem om de ting som hör Guds rike till.” Han kallade dem till det mötet när han talade med Maria Magdalena; ”Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig”.

Att bara få se Honom kan vara ett mål i sig: Han hade ju tidigare sagt: ”Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er”. Vi möter Gud i hans hus; därför blir vi glada när vi går till Herrens hus, likt psalmisten, som gladde sig: ”Jag blev glad när man sa till mig: Kom vi skall gå till Herrens tempel” (Ps 122).

Gud mötte människorna i husen: Ett av de första husen som blev kyrka var den helige Markus hus (Apg 12:12); i hans övervåning föll den helige Ande. Så aposteln Markus lärde sig värdet av sammankomster – och lärde oss detsamma.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

En del tror att livet med Herren bara handlar om tro; eller kärlek eller ande, och att det inte berör ens karaktär eller det sätt man lever på.

Bibeln, däremot, är intresserad av den kristna vandeln, inte minst i förhållande till domen, ty den säger: ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus; … dem som inte vandrar efter sin köttsliga natur, utan efter Anden”. Det är alltså människans vandring i Anden som skyddar henne från domen.

Denna andliga vandring betraktas som tecken på att man håller fast vid Herren. Aposteln kräver en utomordentligt hög nivå; han säger: ”Den som säger att han förblir i honom måste själv leva så som han levde” (1 Joh 2:6).

Så det krävs av oss att vi vandrar i Anden; och att vi i vår vandring också har Herre Jesu vandring som förebild… Betydelsen av den kristna vandringen framgår av Herrens ord: ”På deras frukt skall ni känna igen dem”.

Denna vandring har två sidor: en positiv och en negativ, var och en med sin betydelse. Här säger aposteln Johannes: ”Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.” (1 Joh 1:7) Det är den positiva sidan. Vad är då den negativa sidan? Aposteln säger: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen”. (1 Joh 1:6)

Så vår kristna vandring är ett tecken på vår gemenskap med Gud. Det är också ett tecken på vår gemenskap med kyrkan.

Följaktligen brukade kyrkan skilja ifrån sig de som vandrade utan ordning. Paulus förmanade korintierna: ” Driv ut ifrån eder den som är ond”. Den helige Paulus sade också: ”Vi föreskriver er i herren Jesu Kristi namn att dra er undan de bröder som lever utan ordning och inte följer de regler de har fått genom oss” (2 Tess 3:6). Om vandeln är utan betydelse, och tron det enda viktiga, varför nämnde då aposteln det som beredde honom den allra största glädjen: ”Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen”. (3 Joh 4)

Vi är troende, men vi bör vandra på ett sätt som är värdigt vår kallelse (Ef 4:1). Vi skall bara bära frukt, ty varje träd som inte bär frukt huggs ner och kastas i elden.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Att kristendomen manar till ödmjukhet och mildhet, betyder inte på något sätt att den är en svaghetens religion, utan den är en kraftens religion.

Skriften beskriver de troende som ”krigarens vässade pilar (Ps 120:4). Och det sägs om kyrkan att hon är skön som den vita månen, fullkomlig som den heta solen, skrämmande som stjärnorna här.” (Höga v 6:10).

Denna kraft är den heliga Andens verk bland de troende. Om detta talade Herren när han sade till dem: ”Men ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig…” (Apg 1:8). Skriften säger också: ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd” (Apg 4:33)… ”Guds rike hade kommit med kraft”.

Höjdpunkten av kraft inom kristendomen finns i apostelns ord: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” Han säger också beträffande kraften i tjänsten: ”…jag strävar och kämpar med den kraft som han så mäktigt låter verka i mig” (Kol 1:29).

Det är en kraft som verkar trots motstånd. Ty Herren sade till Paulus: ”Var inte rädd utan fortsätt att predika och låt dig inte tystas, ty jag är med dig. Ingen skall angripa dig och göra dig ont” (Apg 18:9-10).

Ja, det är en kraft som har auktoritet över alla demoner. Ty när Herren Kristus sände sina lärljungar ”gav (han) dem makt över alla demoner” (Luk 9:1). Och vi tackar honom i våra böner, ty han ”har gett oss makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka”.

De kristna är starka, de är Guds avbild, och Gud är stark.

Och Jesus Kristus, trots sin mildhet och ödmjukhet, var stark. Det sades om honom: ”Omgjorda dina höfter med ditt svärd, du hjälte. Drag det, bli lyckosam och regera”. Han var stark, och ”det gick ut kraft ifrån honom” (Luk1:51).

”Herren har klätt sig i höghet, Herren har klätt sig i makt” (Ps 93:1). ”Han gör sig mäktiga verk med sin arm” (Luk 1:51). Han har visat sin kraft genom tecken och under. ”Herrens högra hand har visat styrka…”.

Kraften i kristendomen har en andlig karaktär… Kraft att segra över synden, världen, och djävulen; kraft till att härda ut, kraft till arbete och tjänst; kraft till personligheten och dess på verkan på och ledande av andra, kraft till att försvara tron.

En kraft som är långt från våldets felsteg, fientlighet och kuvandet av andra.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

En stark personlighet är inta bara ett yttre sken; dess källa finns i djupet av människans inte, från hjärtat, intellektet och viljan.

Någon kanske betraktas som stark på grund av sin intellekts styrka, sin intelligens, med förmåga att förstå och dra slutsatser, uppfatta korrekt och känna till en mängd uppgifter genom sitt goda minne, och som är i stånd att samla och systematisera alla data.

Det är ingen tvekan om att en intelligent människa är en stark människa. Hon är starkare än den som har stor kunskap eller omfattande beläsenhet. Men om hin tillägnar sig även dessa förmågor växer hennes personlighet i styrka.

Bland källorna till en stark personlighet finner vi viljestyrka och beslutsamhet. Därför heter det att den som övervinner sig själv är bättre än den som övervinner en hel stad. Ty den som är intelligent, men saknar en stark vilja kanske misslyckas i sitt liv, eftersom han vet men inte förmår.

Bland orsakerna till en svag personlighet finner vi: tveksamhet, tvivel, bristande självkontroll, obeslutsamhet, oförmåga att fälla avgöranden och fatta beslut.

När man praktiserar fasta och andliga övningar växer både ens viljestyrka och personlighet.

Den andliga människan är en stark människa, ty hon har segrat i det inre. Hon har segrat över synd och djävul; över kroppen, det materiella och världen. Hon har inträtt i den andliga striden, och ingen av djävulens alla brinnande vapen förmår något mot henne.

Bland källorna till styrka finner vi också vishet och ett gott omdöme. Ty de som kännetecknas av vishet är dugliga att leda och ge vägledning, och de kan dra andra till sig genom sitt sätt att leda.

Bland kännetecknen på personlig styrka finner vi också mod… Därför är den som anses ha en stark personlighet modig och oförvägen. Han räds icke och blir inte skakad när han konfronteras med andra krafter, utan förmår att lägga fram sin åsikt, ge uttryck för sin tro och försvara sin lära.

Det finns en stor skillnad mellan mod och dumdristighet, ty den senare är utan visdom.

Så därför anses en stark personlighet vara den som kan förena olika typer av personlig styrka, så att de samverkar och stärker varandra.

Vi säger detta för att skilja mellan sann styrka och yttre manifestationer av falsk styrka, som stödjer sig på makt, kroppslig styrka, våld, högmod och nedtryckande av andra.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Biktens mysterium i kyrkan är även omvändelsens mysterium, ty utan omvändelse finns ingen bikt.

Omvändelse är hjärtats fulla övertygelse om att du har syndat.

Omvändelse innebär att du dömer dig själv helt och hållet.

Omvändelse är inget annat än att du tillkännager att du uttalar en dom över dig själv.

Det handlar alltså inte om att jag bara uttalar ordet ”jag har syndat”, eller räknar upp ett antal synder, ty en verklig bekännelse börjar i hjärtat; ett människans uppror mot sig själv i ett verkligt förakt för ens vandel.

Och den som dömer sig själv accepterar varje straff som faller över en, från Gud eller människor – och anser det rättmätigt.

Om man däremot klagar över straffet, så är det ett tecken på att ingen verklig omvändelse föreligger… Omvändelse innebär även att man behandlar konsekvenserna av synden, så långt det nu är möjligt… och återställer all orätt man låtit drabba andra.

Därför sade tullmannen Sackeus vid sin omvändelse: ”Och har jag pressat ut pengar av någon, ska jag betala igen det fyrdubbelt” (Luk 19:8). Så vad dig beträffar, borde du åtminstone återställa samma sak. Ty omvändelse utan gottgörelse räcker inte.

Omvändelse fordrar ett ödmjukt hjärta. Den som håller fast vid sin stolthet och heder kan inte omvända sig.

Den som ständigt försvarar sig själv, och rättfärdigar sina handlingar och ord, är en människa som inte omvänder sig; stoltheten hindrar henne från att omvända sig.

Prästen måste säga till den som bekänner ”må Gud avlösa (förlåta) dig”, när han ser att han omvänder sig. Ty avlösning kan man inte säga till andra än dem som omvänder sig.

Och när personen ifråga hör ”må Gud avlösa dig”, då gäller det de synder som denna person omvänt sig ifrån.

Den som biktar sig, medveten om att han är en syndare, och har ett samvete som skarpt förebrår honom för hans synd; en sådan person kan förändra sin vandel och omvända sig. Men för den som rättfärdigar sig själv är det lätt att förbli i sina synder, ty han känner inte av dess tyngd, och blir inte trött av det i sitt inre.

Hur kan man omvända sig från något man inte är övertygad om är synd!!! Det första steget är att man blir övertygad om sin synd.

Sedan kommer bikten i nästa steg, den är inte startpunkten. Det är en väldigt stor skillnad på sann bikt och bikt utan övertygelse.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Ofta sägs orden ”jag har syndat” ur ett förkrossat och uppriktigt hjärta; ett uttryck för omvändelse och som ger förlåtelse från Gud.

• Ett exempel på det är den förlorade sonen när han sade till sin fader: ”Jag har syndat mot himlen och inför dig, jag är inte längre värd att kallas din son” (Luk 15:18). Han fick förlåtelse, och man slaktade åt honom den glödda kalven.
• Hit hör också Davids ord i den femtioförsta psalmen: ”Mot dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon.” Och vi upprepar detta ord i varje bön som beds i de sju dagliga bönerna.

Det finns dock andra tillfällen, under vilka ordet ”jag har syndat” har sagts utan att visa på någon omvändelse och inte accepterats av Gud!

• Farao sade upprepande gånger de här orden som uttryck för sin politik och sin rädsla, men det var bara för att Gud skulle avvärja straffet från honom. Så snart plågan togs bort, var hans hjärta hårt igen!

När haglet drabbade dem, kallade Farao Mose och Aron och sa till dem: ”Den här gången erkänner jag min skuld. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har orätt. Be för oss till Herren; nu har vi fått nog av åska och hagel. Jag låter er gå” (2 Mos 9:27). Men när plågan togs bort, blev han lika hård som tidigare.

När gräshopporna hemsökte landet sa han till dem: ”Jag har förbrutit mig mot Herren, er Gud, och mot er. Förlåt mig nu denna enda gång vad jag har gjort. Och be till Herren, er Gud, att befriar mig från denna dödliga plåga…” (2 Mos10:16-17).

Många säger som Farao: ”Jag har syndat”, men ändrar sig sedan, som Farao gjorde.

• Bileam, om vilken förvillelse Bibeln berättar, sa till Herrens ängel: ”Jag har syndat”, men syndade ändå därefter.
• Kung Saul sa till Samuel: ”Jag har syndat”. Han upprepade det två gånger, inte av omvändelse, utan för att hedra profeten inför folket (1 Sam 15:24-30)… Så dog Saul, förkastad av Herren.
• Akan, Karmis son, sade till Josua: ”Ja, det är jag som har syndat mot Herren…” (Jos 7:20). Men Akan dog, precis som Bileam före honom, och Saul därefter; trots orden ”jag har syndat”.
• Och även Simei, Geras son, han sade till Kung David orden ”jag har syndat” (2 Sam 19:20). Kanske sade han det av rädsla eller för att ställa in sig, men det accepterades inte, och så dog Simei, Geras son.
• Vad ytterligare kan jag säga? Självaste Judas, förrädaren, sade ”jag har syndat”. Förtvivlad sade han det till översteprästerna och de äldsta, efter det att tillfället gått honom ur händerna. ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod”. Sedan gick han iväg, och hängde sig. Judas dog efter det att han yttrat ”jag har syndat”.
  
  Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III
  
  
  
  

Bön är att öppna hjärtat inför Gud, för att den troende skall tala med honom kärleksfullt och uppriktigt. Det är att komma som man är inför Gud.

Bön är ett band mellan människa och Gud; det är inte bara ett samtal, utan ett hjärta i beröring med ett hjärta.

Bön är att vara medveten om Guds närvaro. Det är gemenskap med den Helige Ande, och närkontakt med Gud.

Bön är de änglarnas och de andligas mat, genom vilka de får näring och smakar att Herren är god; ”Se och smaka Herrens godhet” (Ps 34:9).

Bön är när en själ som tröstar efter Gud dricker sig otörstig. ”Som hjorten längtar till bäckens vatten så längtar jag till dig, o Gud” (Ps 42:1), ”I ditt namn lyfter jag mina händer. Då skall min själ mättas såsom av märg och fett.” (Ps 63:5, 6).

Bön är att överlåta sitt liv åt Gud, för att Han skall leda det, ”låt din vilja ske”.

Bön är att erkänna ens egen otillräcklighet, både vad gäller ansträngningar och intellektuell kapacitet. Därför vänder vi oss till en kraft utöver vår egen; och finner någon som har omsorg om oss.

Bön innebär att vi lämnar vårt oberoende av Gud… Den är ett möte med Gud: vi stiger upp till honom, och han stiger ner till oss.

Det innebär att själen orienterar sig mot himmelen, och mot Guds tron.

Bönen är inget påbud eller befallning, ej heller bara ett budord. Det är inte fromhet och tillbedjan… Det är åstundan och längtan – annars vore det något tungt, något vi blir tvingade till och enbart gör som en akt av lydnad!

Bön ör inte bara begäran. Ty kanske någon beder utan att be om något…utan bara begrundar Guds skönhet och Hans egenskaper som vitaliserar själen… sådan är lovsångens och lovprisningens bön… det är högre än att bara begära.

Den som begär något annat än Gud själv i bönen kan inte erfara njutningen i att bedja.

Bön är fullständig död från världen, man glömmer jaget helt och fullt, så att det inte finns något annat än Gud i tankarna.

Bön är stegen som länkar samman himmelen med jorden, en bro genom vilken vi passerar över till det himmelska, där det inte finns något av världen.

Den är himmelens nyckel.

Bön är en förening av känslor som kläs i ord.

Det kan också finnas bön utan ord och utan ljud: Hjärtats pulsslag är bön…så även tåren i ögat… och känslan av att Gud verkligen finns är bön.

Mot bakgrund av alla dessa betydelser – beder du verkligen?


Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Kanske finns det någon som är ”svag i tron” (Rom 14:1). Eller är ”trosvag” (Matt 14:31). Och någon annan behöver hjälp till att ”rätta till bristerna i tron” (1 Tess 3:10). En tredje är  ”trög till att tro”, som de två Emmauslärjungarna (Luk 24:25).

Men det finns grader av tro.

En människa är troende.

En annan är ”nyomvänd” (1 Tim 3:6).

En tredje, vars ”tro växer ständigt” (2 Tess 1:3), och ”förökas i tron” (2 Kor 8:7).

En fjärde ”håller fast vid tron” (Kol 1:23).

En femte, ”orubbliga i tron” (1 Pet 5:9).

En sjätte tillhör ”de rika i tron” (Jak 2:5).

Men högre än alla dessa är en sjunde: ”fylld av tro” (Apg 6:5)

Herren sa om en del: ”Din tro är stark”, (Matt 15:28).

Det finns stark tro ”som är följd av tecken” (Mark 16:17), och tro ”som flyttar berg” (1 Kor 13:2), och en än starkare tro: ”Allt är möjligt för den som tror” (Mark 9:23).

Inför allt detta; var står du?

Är du verkligen en troende? Har du en tro ”som får sitt uttryck i kärlek” (Gal 5:6)? Växer du i tron? Eller är din tro stark och mäktig? Eller behöver du böner, så att ”din tro inte skall ta slut” (Luk 22:32)?

Bröder, ”undersök själva om ni har tro, pröva er själva” (2 Kor 13:5). Ordet tro rymmer utan tvivel djupa betydelser.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Det är svårt för den som lever mitt i samhället att iaktta en fullständig tystnad, men man kan ändå öva sig i tystnad på följande sätt:

1. Korta koncisa svar: För det som bara behöver ett ord eller en mening till svar finns det ingen orsak att lägga till och komma med en lång redogörelse. En mening räcker.
2. Tala inte om varje ämne: Det finns ämnen som inte hör till dina angelägenheter och då finns det ingen orsak att yttra sig, särskilt inte det som berör andras privatliv. Likaså finns det ingen orsak att prata om det som är utanför ditt specialområde, som en del vetenskapliga djupa spörsmål och en del tekniska och politiska frågor som är bortom din kunskapshorisont.
3. Avhållsamhet från tungans synder: att döma andra, driva med andra, lättsinnigt tal, pladder, onyttiga diskussioner, vredgat tal, skymford och så vidare.
4. Att inte börja prata, utom då det är nödvändigt: om någon vänder sig till dig, svara kort. Om han inte tilltalar dig, så förbli tyst, utom om det finns någon orsak som tvingar dig att ta till orda, då det hade varit fel att inte säga något.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Den sanna glädjen är en av den helige Andens frukter i hjärtat.

Ty skriften säger:

”Men Andens frukter är kärlek, glädje, frid …” (Gal 5:22).

Det är en glädje i Herren, som aposteln sa.

Men det finns många exempel på falsk glädje. Sådan var profeten Jonas glädje över ginstbusken som gav skugga åt hans huvud. Eller Salomos glädje i all sin möda med det som finns under solen. Men han märkte till slut att allt var tomhet, ett jagande efter vind, vilket fick honom att yttra: ”…dårarnas hjärtan är i glädjens hus” (Pred 7:5). Falsk glädje finner vi också i den äldste sonens ord till sin fader: ”mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner” (Luk 15:29).

Det finns emellertid en annan sorts glädje, som är en synd: hit hör den vises ord: ”Gläd dig inte åt din fiendes fall” (Ords 24:17). Om detta talade också aposteln i sin beskrivning av kärleken: ”Den finner inte glädje i orätten” (1 Kor 13).

Herren Kristus tillrättvisade sina lärljungar när de gladdes över att demonerna var dem underdåniga; ”Gläd er inte över att andarna lyder er … utan över att era namn är upptecknade i Guds rike”.

Den sanna glädjen är alltså en helig glädje över Herren.

Och glädjen i det andliga livet omfattar också alla de andliga nådemedlen.

Psalmisten säger: ”Jag blev glad när man sade till mig: Kom vi skall gå till Herrens tempel”, vidare: ”Jag gladde mig över dina ord likt den som tagit stora byten”, och: ”I ditt namn lyfter jag mina händer, min själ mättas som av feta rätter… så ser han sin glädje i allt det som för närmare Herren.

Människan gläder sig också över omvändelsen, eftersom den innebär försoning med Gud.

I denna glädje över frälsningen, deltar också himmelen ty ”himmelen gläder sig mer över en syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig”.

Hoppet är också en källa till glädje (glada i hoppet) Rom 12.

Ja, till och med själva prövningarna gläder den troende ”skatta er bara lyckliga, mina bröder, när ni utsätts för prövningar av olika slag” (Jak 1).

Den allra största glädjen blir glädjen att möta Herren i Riket: då skall han säga till den troende: ”Gå in i din herres glädje.”

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Lärjungaskapet börjar under en persons liv, men der slutar aldrig.

Detta lärjungaskap antar ett flertal skepnader under en persons liv; de varierar allt eftersom man passerar genom de olika åldersstadierna i ens liv.

Så representerar barndomsstadiet det lärande där man tror på allting man hör… Det är tid då man söker undervisning, frågar, och vill veta och accepterar allt utan invändningar; man snappar upp bara genom att härma andra.

Under grundskoleåldern genomgår man andra stadier av lärande. Nu börjar man förstå och kan lagra kunskap. Under gymnasietidens lärjungaskap måste man kunna diskutera och ifrågasätta. Informationen lagras först efter att det kontrollerats.

Vad universitetsstadiet beträffar, så innebär det en annan form av lärande. Här deltar man själv genom att undersöka och presentera information. Man får till en viss del lita till sig själv.

Efter universitetsstadiet tar en annan tar en annan typ av lärande vid, nämligen då man ger sig ut i det praktiska livets ocean.

Det är ett stadium som inte avgränsas av särskilda program, linjer eller datum för tester, utan man prövas praktiskt; när som helst, av vad som helst, utan förvarning och möjlighet till förberedelse.

Ni behöver också förbereda er att möta livets prövningar.

Ni kan lära er av andras erfarenheter, från de äldre, från vägledare och andliga fäder. Ni kan också lära från böcker.

Människan behöver dricka från alla kunskapens källor, vist och ambitiöst, granskande, sållande all information.

Ni behöver lära er om livet och veta hur man skall agera, hur man umgås med människor som ledare, hur man skall tala, när man skall vara bestämd, när man skall vara överseende, när man skall vara precis, när man skall straffa, när man skall förlåta.

Ja, den som älskar att lära, lär sig av allt.

Han lär sig flit av myran, han lär sig tro av sparvarna, som inte sår, ej heller skördar eller lagras i förråd, men er himmelske Far föder dem.

Lycklig är den som är elev hela sitt liv.

Hon lär sig mer än andra lär ut, och växer varje dag i kunskap och insikt. Hon har ödmjukhet nog att lära av vem som helst och av vad som helst.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Det finns människor som lever i en fantasivärld, simmande i ett hav av fantasifulla förhoppningar, de bygger luftskott och dagdrömmer. Men de kommer inte någon vart, eftersom att de inte är praktiska.

I motsats till dessa finns praktiska människor, de lever i verkligheten, och handlar därefter.

Den som lever i sina dagdrömmar är inte praktisk. Och den som gråter över det förflutna utan att göra något i nuet är inte praktisk; att gråta tjänar ingenting till.

Den som bara ser problemet och sjunker ihop inför det hjälper honom inte.

Den som handlar bara för handlandets egen skull, utan att tänka på resultaten och konsekvenserna därav är inte praktisk.

Den som bemöter människor efter sitt eget sätt att tänka, utan att bry sig om deras sätt att tänka och förstå är inte praktisk.

Likaså den som tror alla som berömmer honom, och blir vän med alla de som ler åt honom, och tänker att så länge han blivit övertygad om något, så måste det vara rätt, och dessutom alla andra är övertygande om det! Han är inte praktisk.

Den som tänker att det är hans rätt att vinna och bli åtlydd, just därför att han är den och den… Han är inte praktisk.

Den praktiska människan lever i verkligheten, med allt vad det innebär av omständigheterna och förutsättningar, hinder och problem – hon är inte okunnig om något.

Den praktiska människan handlar med människor efter hur de är, inte efter hur de borde vara. Hon har inga fantasier om idealmänniskor, hon vet ju bara att de är människor, med människans svagheter och brister.

Den praktiska människan behandlar inte problemen med gråt och självömkan, ej heller med att föra oväsen, eller att klaga över tidsandan och människorna som lever i världen idag. Men hon tar sig an problemen med upphöjt lugn, visdom och praktiska lösningar. Hon ber Herren att välsigna hennes ansträngningar och ge henne framgång genom dem.

Den praktiska människan lever inte med ordet ”om”.

Inte heller tänker hon hela livet på det förgångna, men drar lärdomar av det, och arbetar i nuet och för framtiden med allt vad hon förmår.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III

Ditt tal visar vem du är, röjer din personlighet, blottar vad som finns i ditt inre: ”Efter dina ord skall du frias, efter dina ord skall du fällas”.

Talet är ingenting att ta lätt på: genom att döma kan du bli dömd. Genom ordet ”dåre” förtjänar du helvetets eld. Det finns tal som orenar människan, som Herren sade. Och aposteln Jakob säger om tungan att den är en ”eld” och att den ”har sin eld från helvetet”.

Tungans synder är många, och har fått de heliga att älska tystnaden: Från den kommer hädelse, lögn, smädelser, gyckel, hånfullt tal, hårda och vredgade ord, bitterhet, agg, högmodigt tal, stolthet, överdrifter, smicker, hyckleri, falskt vittnesbörd, utstötande av andra, dumma diskussioner, pladder… och så vidare.

Det finns synder som endast berör den person som begår dem och synder som får andra människor att snava: Likt det en del droppar i andras öron; deras tal förstör hjärtats och tankarnas renhet hos andra människor; eller så förstör det deras tro och den goda kunskap de erhållit. Det sår split och får människor att tänka annorlunda om sina vänner… ja, det finns många talets offer!

Skriften råder oss att vara långsamma till att tala, åtminstone för att vi skall tänka efter. Aposteln Jakob sade: ”Varje människa skall tänka efter. Aposteln Jakob sade: ”Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede…”.

Ty den som är snar att tala, eller engagerar sig djupt i det, felar med lätthet. Kanske ångrar han sig, men efter att ha talat är det registrerat hos andra och kan inte göras ogjort.

Trots allt detta, så finns det nyttigt tal: andliga sökare brukade komma till våra fäder från jordens alla hörn för att höra nyttiga ord.

Det finns Andens ord och nådens ord; ord som Gud lägger i människors mun för att de skall dela med sig till andra.

”Det är inte nu som talar utan er faders Ande”, den som talade genom profeterna.

Och detta sade psalmisten: ”Öppna Herre mina läppar, så att min mun må prisa Dig”. Är Gud den som öppnar dina läppar?

Till det goda talet hör: välsignelsens ord, tröstens ord, uppmuntrande ord, förlösande ord, vägledande ord, undervisande ord; ja, även tillrättvisande ord, om det sägs i kärlek.

Guds ord återvänder aldrig fruktlöshet tillbaka, ty det är kraftfullt, levande och verksamt, genomtränger i hjärtat, bär frukt och förändrar själar.

Så tala i rätt tid, och vet hur du bör tala.

Källa: Nyttiga Ord, Shenouda III